Ett mörkt minne från en svunnen tid

Från "Bollebygds sockenkrönika" sid. 335-341 (utgiven 1959).

Observera att i sockenkrönikan kallas Peter för Petter.

"Nära intill vägen och ungefär mitt emellan Bollebygds och Töllsjö kyrkor ligger två gårdar som heter Kleven. Ägarna på dessa gårdar är av samma släkt. En av deras förfäder hette Lars Svensson. Han var född år 1765. Han kom från Sätila och köpte Kleven på auktion. Detta skedde på 1800-talets första årtionde. Gården var då obebodd. Under 1700-talet hade det också varit två bondgårdar i Kleven, men hade båda dessa genom tragiska händelser blivit öde.

Det är dessa händelser jag nu skall försöka skildra.

Den ene av de sista 1700-talsbönderna i Kleven hette Petter Svensson, den andre hette Andreas Svensson. Trots att de hade samma efternamn så var de troligen ej någon närmare släkt med varandra. Namnet Sven var rätt vanligt under 1700-talet.

De hade ej några stora familjer. Petter var änkeman och hade 2 minderåriga barn. Det ena var 6 och det andra 3 år. Andreas hade hustru och en 20-årig son som hette Sven. I en liten stuga bodde en skomakare, Anders Jonsson och hans hustru Anna Bryngelsdotter.

Petter Svensson var en from och skötsam man och var omtyckt i orten. Han tycktes reda sig bra och ha någotsånär god ekonomi. Andreas Svensson och hans hustru Maria Jonasdotter voro sämre hållna och hade dålig frejd. De hushållade illa. ibland hade de mat till sig själva och sina djur, ibland inte. De var upp och ner, som man brukade säga. Något tjänstefolk hade ingen av bönderna i Kleven. Grannsämjan var tidtals ynkligt dålig.

Om Andreas Svensson och hans hustru Maria gick många rykten i bygden. Det verkade besynnerligt att de ibland ej hade någon mat i huset och att de ibland levde i överflöd. Och konstigt var det med den där knallen som brukade gå i trakten och ibland logerade hos Andreas om nätterna. Efter den sista natten som han låg i Kleven hade ingen av grannarna sett honom. Det verkade som om han hade gått under jorden. Efter den natten hade Andreas mer kontanta medel att röra sig med än vad han brukade ha.

Lika besynnerligt var det med Marias nya persedlar, dukaklät och slabaten, inte var vanligt att man skaffade sig två nya plagg på så kort tid.

Så var det detta med Petter Svenssons hustrus hastiga död. Petters hustru hade nyss fått sitt andra barn och grannfrun Maria hade besökt henne medan hon ännu låg och haft med sig en pannkaka för att fägna henne. Det var en gammal sed att grannkvinnorna skulle bjuda barnsängskvinnan på pannkaka. Men det konstiga med detta var att just Maria med vilken de levde i osämja kom med fängning. När Petters hustru hade ätit upp pannkakan fick hon svåra magplågor och dog efter en stund. Mycket tisslades och tasslades om detta men ingen vågade tala rent ut. "Man fick tänka vad man ville men man fick inte tala bredvid munnen. Sådant var farligt."

Men så inträffade händelser som föranledde anmälan och undersökningar.

Morgonen den 21 maj 1801 stod dörren till Petter Svenssons stuga öppen. Petter själv syntes ej till. Inne i stugan lågo de båda barnen och sov. Huset var plundrat på värdesaker såsom kläder, mat och spannmål. Man kunde nu befara att Petter Svensson ej fanns i livet och man började genast att söka efter honom. I Oxalabäcken, uppe i skogen, hittades han redan samma dag, död och kall. Det var Johannes Nilsson i Borstagärde, Sven Göransson i Öregärde och Anders Jonsson (skomakaren) vid Kleven som funno honom. Bengt Olofsson i Hedegärde skyndade till Kaggården och anmälde saken för kronolänsman I. Paulin. Denne begav sig genast till Kleven och fann där den döde liggande i bäcken till hälften på sidan men icke rätt på ryggen utsträckt, med hatten för ansiktet på sne, samt ett par träskor på fötterna, men vattnet var icke så djupt att det översköljde mannen eller stenarna, utan man väl kunde gå över bäcken.

Det synes väl likasom han skulle gått över på ett träd som låg över bäcken fällt och fallit utföre, men vid närmare efterseende fanns icke någon sten som var så vass att han kunnat tagit så svår blessyr som vid påseende, sedan vi fått honom i land, vara skett i huvudet så att själva hjärnan syntes, vidare åkommor kunde vi icke märka utan blev han genast förd till Kleven.

Redan dagen efter eller 22/5 besiktigade provinsialläkaren liket. Han biträddes vid besiktningen av nämndemannen Olof Andersson i Flässjum.

Vid länsmannens förhör framkom flera för Andreas Svensson och hans hustru, besvärande upplysningar.

Petter Svensson hade om aftonen den 20 maj omkring klockan 9 gått åt utmarken för att söka rätt på en ko och sedan ej återkommit. Att Andreas senare på aftonen gått ut i marken med en yxa för att hugga stör. Att Maria Johansdotter varit vid Henå kvarn med en säck säd som liknade avlidne Petters korn. Att Andreas för bara några dagar sedan sagt att han ej hade spannmål i huset och att ingenstädes fick låna någon sådan.

Länsmannen fann sig föranlåten att anhålla Andreas Svensson, hans hustru Maria Jonasdotter och deras son Sven Andersson som skäligen misstänkta för att ha bragt sin granne Petter Svensson om livet.

Den 1 juni år 1801 hölls urtima ting med Bollebygds häradsrätt i tingshuset i Flässjum.

Här infördes Andreas Svensson, 46 år gammal och av medelmåttig växt och god kroppsstyrka. På domarens fråga om han kände till något om Petter Svenssons död svarade han att han ej äger någon kunskap om hur det sig tilldragit, utan har hitintills förmodat att Petter fallit i bäcken och omkommit, ävensom att han icke känner till att någon stöld blivit förövad i Petters hus. Domaren frågade om han var hemma den 20 maj och såg när Petter Svensson om aftonen gick till skogen. Härpå svarade Andreas att han såg då Petter vid pass klockan 9 om aftonen begav sig åt markerna, för att uppsöka en ko. Men sedan han tänkt sig för medgav han, något försagd, att han själv gick till skogen för att hugga stör, varifrån han genast hemkom utan att sedermera gå ur sitt hus eller råka Petter Svensson.

Domaren frågade om han sett någon främmande person i Kleven den 20 maj? Svar: Nej!

Frågades om han haft sin son eller någon av grannarna med sig i skogen för att hugga stör? Svar: nej!

Frågades om han hört rop eller varit åt samma trakt där Petter Svensson sedermera funnit död? Svar: nej! Han hade sitt hygge på helt annat håll.

Frågades: om han känner någon annan som kunnat tillfoga avlidne Petter de skador varav han synbarligen fått sin bane? Svar: nej, och att han ej vet att Petter hade några ovänner, och att ej heller någon främmande varit i hans och åtföljt honom åt skogen den 20 sistlidne maj.

Sedan vidtog vittnesförhören.

Första vittnet var Johannes Persson. Han omtalade att den avlidne Petter Svensson beklagat sig över att han varken är säker för sitt eller kreaturens liv för sin gårdbo Andreas Svensson och att om han gifte om sig, så befarade han att Andreas skulle ställa till med oenighet och svårigheter som han gjort med hans förra hustru.

Vittnet Isak Svensson: att Andreas Svenssons son Sven Andersson, under förliden vår, vid ett samtal med vittnet yttrade; att Petter snart skulle "fara fan i våld så att han ej kunde gifta sig med vittnets brorsdotter och få hela hemmanet Kleven tillhopa. Vid detta tillfälle voro flera personer närvarande, men vilka kunde ej vittnet med visshet påminna sig.

Målet uppsköts till den 15 juni.

Andreas Svensson och hans hustru förklarades häktade och fördes till tingsarresten.

Den 15 juni 1801 hölls åter urtima ting med Bollebygds härad i Flässjum.

Kronobefallningsmannen S. J. Bökman, å sysslans vägnar kärnade. Andreas Svensson i Kleven, hans hustru Maria Jonasdotter, deras son Sven Andersson jämte skomakaren Anders Jonsson och hans hustru Anna Bryngelsdotter, svarade, angående yrkat ansvar för att de skolat, i mer eller mindre måtto, varit vållande till det å Petter Svensson i Kleven den 20 eller 21 sistlidne maj månad förövat mord.

Sedan rättens ledamöter sammanträtt och pingstfriden blivit utlyst, inställde sig såväl kronoåklagaren som svaranderna personligen, av vilka den förre anmälde att han låtit inkalla soldaten Sven Liljeblad som särskild hörd.

Liljeblad uppgav sig vara 45 år gammal. Han var undersätsig till växten och av god kroppsbeskaffenhet. Han avgav om händelsen denna bekännelsen:

Den 20 sistlidne maj hade han gått till Kleven för att träffa sina rotebönder och tillsäga dem att plöja åkerjorden i hans soldattorp. Vid ankomsten dit träffade han först Petter Svensson. Sedan gick han in i Andreas Svenssons stuga där han träffade Andreas och hustrun Maria. Dessa ville att Liljeblad skulle hjälpa dem att slå ihjäl Petter. Detta gick han med på och de började genast planera hur det bäst skulle ske. För att få ut Petter i skogen skulle Maria ta fatt hans ko och hindra henne att komma hem. När Petter sedan gick ut för att söka efter kon skulle Andreas och Liljeblad följa efter. På så sätt skulle det gå lättare att komma åt honom.

Maria infångade kon och band henne vid ett träd i skogen. När kon ej kom hem som hon brukade gick Petter ut för att söka efter henne. När Liljeblad och Andreas såg att Petter gick åt skogen, tog var och en av dem en yxa på armen och gick efter. När de vandrat cirka en fjärdingsväg, råkade de först Maria som höll på med att mjölka Petters ko.

De skildes genast från Maria och hann ej mer än 20 steg från henne förrän de i skogen hörde Petter. De tillsade honom att de funnit kon. När Petter kommit fram till dem hade de börjat ordväxla med honom och förebrå honom för lidna oförrätter samt utforo i klandrande utlåtelser. Då denne ville försvara sig, började Liljeblad uppå given anledning av Andreas, att slå Petter med sin yxa i huvudet, dock icke så hårt att han därav stupade. Men då Andreas fann att det slag Liljeblad givit Petter icke medförde det åsyftade ändamålet, utan endast några nödanrop, så slog Andreas till honom med sin yxa i huvudet så hårt att han strax föll till marken utan att vidare rör på sig.

Efter det Liljeblad och Andreas såmedels fullbordat mordet och funnit att Petter avsomnat, beslutade de, att draga hans döda kropp i en mosse vid pass 3-4 stenkast från det stället där han stupat.

Liljeblad och Andreas gingo därefter hem till Kleven. Dit anlände de klockan tolv eller halv ett på natten. Där träffade de Maria som frågade dem om Petter säkert var död. När de övertygat henne om att så var förhållandet, gick Andreas och Maria ut, utan att nämna vart de ämnade gå. Liljeblad som ej fannt sig rogad att ensman förbliva i Andreas Svenssons stuga så sent på natten, gick efter en stunds förlopp, ut att uppsöka Andreas och Maria. Då han utkommit fann han Petters stugdörr öppen. Andreas och Maria voro sysselsatta med att borttaga åtskilligt av Petters lösegendom, bestående av spannmål och kläder m.m. De lämnade till Liljeblad 3 skäppor korn, tvenne silkes näsdukar, 4 st. skrin, 1 par vita handskar och en bytta full med smör och ost. De bådo honom att derefter strax begiva sig hem och förtiga vad som skett.

Liljeblad gick genast och var hemma klockan 3 om morgonen den 21 maj. Han återgick ej till Kleven förrän den 23 maj då Maria omtalade för honom att hon och hennes man haft mycket besvär innan de kunnat draga Petters döda kropp ner i Oxalabäcken och få honom lagd i en sådan ställning som kronolänsmannen Paulins utgivna besiktningsattest närmare utvisar.

Frågades: om Sven Andersson avhörde överenskommelsen om mordet, däri deltog, eller om han vid stölden varit delaktig?

Svar: att Liljeblad icke med säkerhet kan uppgiva huruvida Sven var sina föräldrar behjälpelig att stjäla i Petters hus, men väl vet han att Sven icke var delaktig i mordet eller visste något om detsamma, såvida ej hans moder därom gjort honom förtrogen. Sven Andersson hade ej synts till när Liljeblad och Andreas gingo efter Petter åt skogen.

Frågades: om skomakaren Anders Jonsson och hans hustru Anna Bryngelsdotter voro i Kleven på eftermiddagen den 20 maj?

Svar: Nej!

När Liljeblad avgivet denna berättelse, inkallades hustrun Maria Jonasdotter, vilken med tårar i ögonen erkände riktigheten av protokollet, sedan det för henne ljudeligen blivit uppläst. Hon tillade därjämte att när hon på avstånd hörde Petters nödrop, gick hon hem med sin mjölkbytta för att förbida sin mans och Liljeblads återkomst.

Frågades: om deras son Sven vetat om mordet och därmed varit behjälplig, eller i den hos Petter förövade stölden deltagit? Svarades: Nej! med intygande att hon icke förrän efter det hade skett, för sonen uppenbarat mordet.

Frågades: av vad för anledning Maria och Andreas släpat Petters döda kropp ner i Oxala bäck?

Svarades: att hon och hennes man vidtagit denna anstalt på det att någon misstanke icke kunde yppas att Petter genom människoåtgärd livet mist, och att allmänheten därigenom skulle bli övertygade om att han genom olyckshändelse själv därtill varit vållande.

Sven Andersson blev härefter inkallad och berättade: "Att soldaten Liljeblad den 20 sistlidne maj besökt hans fader i Kleven. Att hans moder klockan åtta samma eftermiddag utgick åt skogen och ej återkom förrän klockan 11 om kvällen. Att Petter Svensson klockan halv nio utgick för att söka efter sin ko. Att Liljeblad och hans fader, strax efter Petter även gick åt skogen. Att Liljeblad och hans föräldrar på eftermiddagen samma dag haft samtal sinsemellan som Sven icke fick avhöra. Och slutligen att Liljeblad och hans fader icke hemkommit förrän klockan varit över tolv på natten. Han förklarade därjämte att han varken deltagit i mordet eller däruti varit i minsta måtto behjälplig eller detsamma avvetat. Icke heller hade han varit delaktig i den stöld som förövats hos den avlidne. Han hade, sedan Liljeblad och hans fader hemkommit, lagt sig för att sova, utan att veta vad som sedermera sig tilldragit.

Andreas Svensson förekallades därefter, vilken sedan Liljeblad, hans hustru Marias och sonen Svens berättelser blevo upplästa, tydligen kände sig illa till mods.

Under uppläsningen förändrades hans anletsdrag, så att han stundom rodnade, stundom bleknade. Han plågades av en påkommande kallsvett och häftiga sinnesrörelser, han visste icke i början antingen han borde tillstå sitt brott eller ej. Men domhavanden gav honom en stunds betänketid. Han framhöll för honom på ett ömt och bevekande sätt att hans skyldighet är att utan alla omsvep bekänna sitt brott. Det hade hans hustru och Liljeblad redan gjort. "Den som ej erkänner kan ej vinna någon förskoning."

Då erkände han allt som Liljeblad, hustrun och sonen berättat, utom det att han ej slagit Petter, utan att Liljeblad ensamt slog ihjäl honom.

Soldaten Liljeblad kunde icke frångå sin avgivna berättelse och försökte på allt sätt övertyga Andreas om att det var han som med sin yxa givit Petter första slaget. Men Andreas vidhöll att han i skogen endast kallat på Petter och sagt honom var hans ko fanns, börjat ordväxlingen med honom samt med nöje åskådat att han blev ihjälslagen av Liljeblad.

Soldaten Sven Liljeblad, Andreas Svensson och hans hustru Maria Jonasdotter fördes till Nya Elfsborgs fästning för att förbida Göta Hovrätts slutliga dom.

I fängelset skulle de ha erkänt flera brott men något protokoll därom har ej kunnat anträffats.

Såväl häradsrättens som hovrättens dom var lika. Alla tre dömdes till döden genom halshuggning.

Om dessa händelser talades i orten i över hundra år. Vid slåttergillen, tröskelhjälp och potatisupptagning, vid ystemöte och slakt, vid bröllop, vid begravningar och julkalas. I sena vinterkvällar i stugorna, då man trodde att barnen hade avsomnat, men då unga öron lyssnade. Särskilt gällde detta dramats epilog, avrättningen. Men så hade också den scenen de flesta ögonvittnena. De som stod "spetsgård" eller de som stod bakom hade många detaljer att berätta.

När den botfärdiga gick fram till stupbocken, läste hon med hög och tydlig röst en psalmvers. Det var n:r 370, vers i den då i bruk varande Svedbergska psalmboken. "Min kläder klädas af." Etc.

Detta säges vara den sista avrättningen som försiggått i Bollebygd."

Länkar/sökvägar
Startsidan för Edlunds släktforskning  http://www.familjenedlund.se/slaktforskning/slakten_start.htm
Till denna sida  http://www.familjenedlund.se/slaktforskning/historier/ett_morkt_minne_fran_en_svunnen_tid.htm